Låt mej säga det
Funderade på språk här en dag. Jag gillar finlandssvenskan. Den låter mer seriös än vad rikssvenskan gör, man låter inte lika fjollig. Finska å andra sidan ogillar jag starkt. Nästan hatar. Finska böcker är något jag egentligen inte tål alls. Föredrar verkligen svenska. Vet inte exakt varifrån detta finskhat kommer, respekterar det bara inte.
Engelskan kommer automatiskt i skolan. Jag har aldrig blivit riktigt bra på det, fastän jag ville. Jag skulle vilja kunna växla från ghettoamerikanska till överdriven brittengelska. Ingen sådan talang, nej. I högstadiet då det blev dags att välja ett språk valde jag tyska, bara för att jag hade hört att det var enklare än franska. Jag var för feg. Tyckte det var fult. Men så fel jag hade, i Tyskland då jag hörde verklig tyska blev jag tagen.
I gymnasiet tog jag ryskan mest fö skojs skull. skulle vara roligt att skryta med, tänkte jag. Det var okej. Men nu funderar jag om det verkligen var det smartaste. Dåligt är det ju inte, men jag skulle lika bra ha kunna välja något annat, något kul. Till ryssland vill jag ju inte flytta. Spanska låter så aggressivt, så ljuvligt. Italienska likaså. Mandarin eller japanska intresserar mej dock inte alls. Asiaterna låter jag vara i fred. Det är nog bäst så.
Nu är språk aktuellt med alla sommarjobb man söker. Tror man. Behöver man verkligen språk mer? Det är ledsamt, men engelskan har ju tagit över. Om man som turist försöker testa sin skoltyska eller något liknande växlar expediten nästan jämt till engelska. LÅT OSS FAN FÖRSÖKA. Mycket roligare så.
Sedan slog det mej. Det enda språk jag någonsin velat lära mej, är franska. Och vad har jag då gjort. Jo, varje möjlighet jag fått, har jag hassat. Jag vågar inte. Skojar om att jag alltid planerat gifta mej med en fransman, och därmed lära mej språket. Varför tänka så, när jag skulle kunna göra det idag.
LN
Engelskan kommer automatiskt i skolan. Jag har aldrig blivit riktigt bra på det, fastän jag ville. Jag skulle vilja kunna växla från ghettoamerikanska till överdriven brittengelska. Ingen sådan talang, nej. I högstadiet då det blev dags att välja ett språk valde jag tyska, bara för att jag hade hört att det var enklare än franska. Jag var för feg. Tyckte det var fult. Men så fel jag hade, i Tyskland då jag hörde verklig tyska blev jag tagen.
I gymnasiet tog jag ryskan mest fö skojs skull. skulle vara roligt att skryta med, tänkte jag. Det var okej. Men nu funderar jag om det verkligen var det smartaste. Dåligt är det ju inte, men jag skulle lika bra ha kunna välja något annat, något kul. Till ryssland vill jag ju inte flytta. Spanska låter så aggressivt, så ljuvligt. Italienska likaså. Mandarin eller japanska intresserar mej dock inte alls. Asiaterna låter jag vara i fred. Det är nog bäst så.
Nu är språk aktuellt med alla sommarjobb man söker. Tror man. Behöver man verkligen språk mer? Det är ledsamt, men engelskan har ju tagit över. Om man som turist försöker testa sin skoltyska eller något liknande växlar expediten nästan jämt till engelska. LÅT OSS FAN FÖRSÖKA. Mycket roligare så.
Sedan slog det mej. Det enda språk jag någonsin velat lära mej, är franska. Och vad har jag då gjort. Jo, varje möjlighet jag fått, har jag hassat. Jag vågar inte. Skojar om att jag alltid planerat gifta mej med en fransman, och därmed lära mej språket. Varför tänka så, när jag skulle kunna göra det idag.
LN
Kommentarer
Postat av: Seger
jag tycker du ska börja läsa det nu. mamma sa att de faktiskt int tar så länge innan man förstår en del. tänk, ira ska börja läsa samiska och italienska på arbis. undrar just va de ska bli av det. men våga våga.
Trackback
