Det ultimata kärleksbeviset
Man möter kvinna, man blir förälskad, får ej kvinnan ur tankarna. Kärleksbrev dyker upp i landets största dagstidning som helsida. Spekuleringarna börjar, äkta romantik eller endast reklamfiffel, det är frågan.
Utrymmet kostar ynka 20 000 euro. Det sägs vara en rysk herreman, lär dessutom vara en rik en, vilken överraskning. Nu återstår endast att se om han hittar sin prinsessa. Eller är det Mecca som blir populärast av de populäraste?
Helsingin Sanomat 29.04.2009
LN
Födelsedag
Caroline fyllde 19 år och det firades med våfflor.
Plötsligt blev det mörkt för det var Earth Hour.
God våffla.
Det spelades lite sångspel. Sedan lite moms och avslutning med te och pizza. Sen blev klockan en timme mer.
Seger
Hej ljus
Nu är jag så himlans trött. Baksmälla efter den här underliga perioden av underlig press och stress. Dagarna bara rusar förbi plötsligt är det igen fredag. Känns som om gravitationen varit sådär 10 gånger större än vanligt. igår kändes det som om ryggraden skulle gått av på fem ställen vilken stund som helst. Men idag lättade tyngden.
Jag ska belöna mej själv med en massa musik. En lördag av konstutställningar. En utflykt. Luft.
Jag blir så glad när ljuset kommer.
Seger
Låt mej säga det
Funderade på språk här en dag. Jag gillar finlandssvenskan. Den låter mer seriös än vad rikssvenskan gör, man låter inte lika fjollig. Finska å andra sidan ogillar jag starkt. Nästan hatar. Finska böcker är något jag egentligen inte tål alls. Föredrar verkligen svenska. Vet inte exakt varifrån detta finskhat kommer, respekterar det bara inte.
Engelskan kommer automatiskt i skolan. Jag har aldrig blivit riktigt bra på det, fastän jag ville. Jag skulle vilja kunna växla från ghettoamerikanska till överdriven brittengelska. Ingen sådan talang, nej. I högstadiet då det blev dags att välja ett språk valde jag tyska, bara för att jag hade hört att det var enklare än franska. Jag var för feg. Tyckte det var fult. Men så fel jag hade, i Tyskland då jag hörde verklig tyska blev jag tagen.
I gymnasiet tog jag ryskan mest fö skojs skull. skulle vara roligt att skryta med, tänkte jag. Det var okej. Men nu funderar jag om det verkligen var det smartaste. Dåligt är det ju inte, men jag skulle lika bra ha kunna välja något annat, något kul. Till ryssland vill jag ju inte flytta. Spanska låter så aggressivt, så ljuvligt. Italienska likaså. Mandarin eller japanska intresserar mej dock inte alls. Asiaterna låter jag vara i fred. Det är nog bäst så.
Nu är språk aktuellt med alla sommarjobb man söker. Tror man. Behöver man verkligen språk mer? Det är ledsamt, men engelskan har ju tagit över. Om man som turist försöker testa sin skoltyska eller något liknande växlar expediten nästan jämt till engelska. LÅT OSS FAN FÖRSÖKA. Mycket roligare så.
Sedan slog det mej. Det enda språk jag någonsin velat lära mej, är franska. Och vad har jag då gjort. Jo, varje möjlighet jag fått, har jag hassat. Jag vågar inte. Skojar om att jag alltid planerat gifta mej med en fransman, och därmed lära mej språket. Varför tänka så, när jag skulle kunna göra det idag.
LN
Engelskan kommer automatiskt i skolan. Jag har aldrig blivit riktigt bra på det, fastän jag ville. Jag skulle vilja kunna växla från ghettoamerikanska till överdriven brittengelska. Ingen sådan talang, nej. I högstadiet då det blev dags att välja ett språk valde jag tyska, bara för att jag hade hört att det var enklare än franska. Jag var för feg. Tyckte det var fult. Men så fel jag hade, i Tyskland då jag hörde verklig tyska blev jag tagen.
I gymnasiet tog jag ryskan mest fö skojs skull. skulle vara roligt att skryta med, tänkte jag. Det var okej. Men nu funderar jag om det verkligen var det smartaste. Dåligt är det ju inte, men jag skulle lika bra ha kunna välja något annat, något kul. Till ryssland vill jag ju inte flytta. Spanska låter så aggressivt, så ljuvligt. Italienska likaså. Mandarin eller japanska intresserar mej dock inte alls. Asiaterna låter jag vara i fred. Det är nog bäst så.
Nu är språk aktuellt med alla sommarjobb man söker. Tror man. Behöver man verkligen språk mer? Det är ledsamt, men engelskan har ju tagit över. Om man som turist försöker testa sin skoltyska eller något liknande växlar expediten nästan jämt till engelska. LÅT OSS FAN FÖRSÖKA. Mycket roligare så.
Sedan slog det mej. Det enda språk jag någonsin velat lära mej, är franska. Och vad har jag då gjort. Jo, varje möjlighet jag fått, har jag hassat. Jag vågar inte. Skojar om att jag alltid planerat gifta mej med en fransman, och därmed lära mej språket. Varför tänka så, när jag skulle kunna göra det idag.
LN
Här kommer natten
Jag och Frank Sinatra
Håkan är 17 år och olyckligt kär. Nu börjar jag inse lyriken i hans sånger. Läs om ni orkar, njut om ni kan. Håkan Hellströms uppsats från 1991:
Kärlek klockan elva
Kras.
Hon krossar mig under foten. Som vanligt. Å jag har inte en chans… Hon är för mäktig, den där flickan. Trampar bara rakt fram, fast nätt och vackert. Men hon trycker ändå ner mig så obarmhärtigt. Jag tror inte ens att hon vet vem jag är. Nej, det gör hon inte. Hur skall jag bära mig åt då? Rädda henne från att bli överkörd av en spårvagn… Kidnappa henne och tvinga henne att tycka om mig… Herre Gud! Jag som… råkar vara en av de särklassiga och… och mest storartade och mest komplicerade och… och storslagna (och snällaste) pojkar på den här skolan. Som Frank, den perfekta skapelsen, född att lyckas, att häpnas, att dyrkas. En dag blinda, söta flicka, ja, en dag skall JAG också lyftas upp och absorberas från den här mänskliga, dödliga världen. Ja, just det. Precis så! En dag kanske jag regerar här i universum. En dag skall jag visa henne. Då kommer hon att inse sitt misstag.
En dag skall jag verkligen…
En dag
Hon riktigt utlånar mig, spottar på mitt hjärta. Flickan i blommig klänning. Hon med ögon av silver, med hår av guld, med kinder som rosor, hon med lockar som vågor, hon som alltid krossar mig under foten… Kras.
Komplex klockan tolv
Jo, så är det just nu. Är kärlek kanske bara en sak för idioter som jag? Jag vet faktiskt inte. Annars är jag väl ganska nöjd. Fast jag helst vill se mitt namn tatuerat på hennes bröst. Nöjd på denna olyckliga planet. Jag riktigt frossar i olycka, det höjer mitt självförtroende, glad över att jag inte är den ende som krossas under vackra fötter. Ibland inser jag till och med att jag faktiskt ÄR storartad. Som när jag ser samskolans värsta fähundar segla förbi. Dömda till att le, ständigt glada. Gråter dom någongång? Jo, det gör dom säkert. Precis som jag. Bra. "Nog är vi väl på väg mot helvetet i alla fall", tänker jag ibland. Hela jordklotet, allihop, till och med gudarna, förmodligen också min bästa vän Frank. Den fantastiske storstadsromantikern, den perfekta skapelsen. Han som lyckas göra natt till dag, Frank, min idol och min vän. Han är svår att ta kål på. Och han är mitt enda hopp. I denna så olyckliga värld.
Politik klockan ett
När jag var mindre brukade jag ta övningsrundor i stadens lyxkvarter. "För att förbereda mig på min framtid", sa jag. Jag tyckte om vad jag såg där. Dom som bodde där var märkvärdiga. Dom hade vad de flesta andra ville ha. Jag traskade runt, runt, runt. Jag gillade kvarteren. Jag gillade husen med de stora trädgårdarna och alla de där träden utmed gatorna. De som bodde där var så rika och vackra. Jag ser inget fel i att vara rik. En del fnyser åt rikedom. Jag tycker att det verkar behagligt. Det kanske är sant att man kan köpa sig mer lycka. Som i filmerna och i sångerna. Jag börjar tröttna på att dom säger att det inte är så. Men det spelar ingen roll. Och politik är ändå ingenting för mig. Jag vet knappt skillnad på Hitler och Herkules och det rör mig inte i ryggen. Blir bara så trött och så ledsen när jag hör människor predika om hur amerikanarna borde göra slut på Saddam. Själv har jag inga politiska åsikter. Det är ett sätt att segla fritt.
Ateist klockan två
När jag var elva år, nästan tolv: Vackra flickor gillar bara stora pojkar med mycket muskler och pojkar gillar bara tjejer med stora bröst. Varför kan vi inte få lära oss sånt i skolan?", frågade jag vår lärarinna under en biologilektion. Hon såg alldeles chockad ut. Helt mållös. "Tja, jag vet inte Håkan", svarade hon "Är det (ähum) vetenskapligt?" (Utspritt mummel och skratt) "Varför är vissa människor hånfulla och elaka och överlägsna?", frågade jag. Det blev helt tyst. Jag hade allas uppmärksamhet. Jag skulle vilja fråga var och en om det. Men lektionen slutade, olyckligtvis, och jag tänkte: Det här förbannade livet, den här förbannade staden, de här förbannade människorna, de här förbannade vännerna, den här förbannade aprilhimlen, de där förbannade gudarna. Finns de någonstans? Är det bara jag och mina trumpinnar nu? Torkar aldrig oceanerna ut? Vackra flickor gillar bara stora pojkar med mycket muskler och alla pojkar är förälskade i de vackraste flickorna. Är inte det fakta, förbannade gudar. Har ni aldrig tänkt på det? Aldrig någonsin. Det är DET ENDA som jag tänker på när jag går här i korridorerna. Hjälper det överhuvudtaget att jag skriver såhär om det? Har jag någonsin fått något svar? NÅGONSIN? Hoppas att ni läser det…
Arg klockan tre
Häromdagen träffade jag en pojke som jag inte träffat på länge. Vi sa inte så mycket. Har aldrig varit kompisar, och jag var inte särskilt glad åt att se honom. Jag gillade honom inte, hade aldrig gjort det heller för den delen. Han var hånfull och log fånigt och irriterande hela tiden. Försökte sätta sig över mig. För mig spelar DET ingen roll, men med det där leendet var det värre. Han stank ur munnen. Jag fick lust att kasta mig fram och slå honom på käften, men gjorde inte det. Han skulle väl ha krossat mig under foten, precis som han gjorde när vi var små. Precis som flickan i blommig klänning. Krossat mig under foten. Smack. Och det där groteska leendet. Irriterande, hånfullt. Han hade en flickvän och redan en stor bil och allt gick bra för honom. Utmärkt förresten. Bilen stod brevid. Alldeles blänkande, en sån där gammal tvåfärgad, med en massa krom. Verkligen vacker, som de där plasthuvarna, stor och bullig. Enorm. Som läderlappens bil, som en gangsterbil. Själv har jag bara en rostig jättetrehjuling med ett Harley Davidsson klistermärke på, ingen flickvän och allt går åt helvete vilken timme som helst. Jag SKULLE ha slått honom på käften. Jag satt på en bänk vid Hedens parkeringsplats och läste skvallerspalterna i föregående dags Expressen och jag tittade på bilen. Den vackraste jag sett. Klockan var omkring tre, de andra hade gymnastiklektion och jag befann mig i mitt vanliga tillstånd. Jag menar, ni vet, ingenting funkar: flickor, kompisar, värdet, pengar, bristen på pengar, de rykande fabrikerna. Så kom han där med flickvännen. Jag kände igen honom direkt på det där flinet. - Nämen är det inte lilla Håken ponken!, sa han (hånfullt) när han fick syn på mig.
- Kalla mig inte Håkan, sa jag. Vet du inte vem jag är? Jag är mycket mäktig, jag är Frank.
- Vem då, Frank?
- Frank Sinatra!
- Okej då, Frank Sinatra, vart är du på väg?
Jag njöt faktiskt lite.
- Till helvetet, svarade jag.
- Du har då inte växt ett skit sen jag klådde upp dig sist. Va en man, din barnrumpa.
- Nej, jag tycker det verkar väldigt tråkigt. Förresten är jag mer intresserad av tjejer.
- Jag tycker verkligen att du är en skitstövel, Håkan.
- Jag med. Stick nu, du besvärar mig.
Han och flickvännen, som också flinade sådär, klev in i läderlappsbilen och åkte iväg. Och jag tog min rostiga jättetrehjuling till helvetet.
Lite ledsen klockan fyra
Jag är en pojke med en del problem och jag förmodar att de flesta av dom är självförvållade. "Ofta blir det vad man gör det till", säger John Blund. Jag antar att han har rätt, som vanligt. Alla gudomliga makter. Håll mig alltid i minnet. Det här är en kungörelse: Jag kan inte spela saxofon som Charlie Parker. Och jag kan inte få tillräckligt mycket skäggstubb för att se ut som kapten Haddock. Jag är en pojke. Kommer nog vara det i resten av mitt liv. Jag trivs ganska bra med det. Flickan jag älskar tycker bara synd om mig. Jag gillar inte köttkorv och tillgjorda människor (man vet aldrig vad som finns inuti dom). Världen tycks vända sig emot mig. Jag blir äldre. - Jag är ledsen, Frank Sinatra. Varför kan inte världen…
- För att det är så här det är, viskar någon.
- Men jag vill leva i en värld där sångerna blir verklighet.
Det måste finnas ett sånt ställe. Det bara måste! Det måste!
Och Frank Sinatra svarar: Ingenting.
Kärlek klockan elva
Kras.
Hon krossar mig under foten. Som vanligt. Å jag har inte en chans… Hon är för mäktig, den där flickan. Trampar bara rakt fram, fast nätt och vackert. Men hon trycker ändå ner mig så obarmhärtigt. Jag tror inte ens att hon vet vem jag är. Nej, det gör hon inte. Hur skall jag bära mig åt då? Rädda henne från att bli överkörd av en spårvagn… Kidnappa henne och tvinga henne att tycka om mig… Herre Gud! Jag som… råkar vara en av de särklassiga och… och mest storartade och mest komplicerade och… och storslagna (och snällaste) pojkar på den här skolan. Som Frank, den perfekta skapelsen, född att lyckas, att häpnas, att dyrkas. En dag blinda, söta flicka, ja, en dag skall JAG också lyftas upp och absorberas från den här mänskliga, dödliga världen. Ja, just det. Precis så! En dag kanske jag regerar här i universum. En dag skall jag visa henne. Då kommer hon att inse sitt misstag.
En dag skall jag verkligen…
En dag
Hon riktigt utlånar mig, spottar på mitt hjärta. Flickan i blommig klänning. Hon med ögon av silver, med hår av guld, med kinder som rosor, hon med lockar som vågor, hon som alltid krossar mig under foten… Kras.
Komplex klockan tolv
Jo, så är det just nu. Är kärlek kanske bara en sak för idioter som jag? Jag vet faktiskt inte. Annars är jag väl ganska nöjd. Fast jag helst vill se mitt namn tatuerat på hennes bröst. Nöjd på denna olyckliga planet. Jag riktigt frossar i olycka, det höjer mitt självförtroende, glad över att jag inte är den ende som krossas under vackra fötter. Ibland inser jag till och med att jag faktiskt ÄR storartad. Som när jag ser samskolans värsta fähundar segla förbi. Dömda till att le, ständigt glada. Gråter dom någongång? Jo, det gör dom säkert. Precis som jag. Bra. "Nog är vi väl på väg mot helvetet i alla fall", tänker jag ibland. Hela jordklotet, allihop, till och med gudarna, förmodligen också min bästa vän Frank. Den fantastiske storstadsromantikern, den perfekta skapelsen. Han som lyckas göra natt till dag, Frank, min idol och min vän. Han är svår att ta kål på. Och han är mitt enda hopp. I denna så olyckliga värld.
Politik klockan ett
När jag var mindre brukade jag ta övningsrundor i stadens lyxkvarter. "För att förbereda mig på min framtid", sa jag. Jag tyckte om vad jag såg där. Dom som bodde där var märkvärdiga. Dom hade vad de flesta andra ville ha. Jag traskade runt, runt, runt. Jag gillade kvarteren. Jag gillade husen med de stora trädgårdarna och alla de där träden utmed gatorna. De som bodde där var så rika och vackra. Jag ser inget fel i att vara rik. En del fnyser åt rikedom. Jag tycker att det verkar behagligt. Det kanske är sant att man kan köpa sig mer lycka. Som i filmerna och i sångerna. Jag börjar tröttna på att dom säger att det inte är så. Men det spelar ingen roll. Och politik är ändå ingenting för mig. Jag vet knappt skillnad på Hitler och Herkules och det rör mig inte i ryggen. Blir bara så trött och så ledsen när jag hör människor predika om hur amerikanarna borde göra slut på Saddam. Själv har jag inga politiska åsikter. Det är ett sätt att segla fritt.
Ateist klockan två
När jag var elva år, nästan tolv: Vackra flickor gillar bara stora pojkar med mycket muskler och pojkar gillar bara tjejer med stora bröst. Varför kan vi inte få lära oss sånt i skolan?", frågade jag vår lärarinna under en biologilektion. Hon såg alldeles chockad ut. Helt mållös. "Tja, jag vet inte Håkan", svarade hon "Är det (ähum) vetenskapligt?" (Utspritt mummel och skratt) "Varför är vissa människor hånfulla och elaka och överlägsna?", frågade jag. Det blev helt tyst. Jag hade allas uppmärksamhet. Jag skulle vilja fråga var och en om det. Men lektionen slutade, olyckligtvis, och jag tänkte: Det här förbannade livet, den här förbannade staden, de här förbannade människorna, de här förbannade vännerna, den här förbannade aprilhimlen, de där förbannade gudarna. Finns de någonstans? Är det bara jag och mina trumpinnar nu? Torkar aldrig oceanerna ut? Vackra flickor gillar bara stora pojkar med mycket muskler och alla pojkar är förälskade i de vackraste flickorna. Är inte det fakta, förbannade gudar. Har ni aldrig tänkt på det? Aldrig någonsin. Det är DET ENDA som jag tänker på när jag går här i korridorerna. Hjälper det överhuvudtaget att jag skriver såhär om det? Har jag någonsin fått något svar? NÅGONSIN? Hoppas att ni läser det…
Arg klockan tre
Häromdagen träffade jag en pojke som jag inte träffat på länge. Vi sa inte så mycket. Har aldrig varit kompisar, och jag var inte särskilt glad åt att se honom. Jag gillade honom inte, hade aldrig gjort det heller för den delen. Han var hånfull och log fånigt och irriterande hela tiden. Försökte sätta sig över mig. För mig spelar DET ingen roll, men med det där leendet var det värre. Han stank ur munnen. Jag fick lust att kasta mig fram och slå honom på käften, men gjorde inte det. Han skulle väl ha krossat mig under foten, precis som han gjorde när vi var små. Precis som flickan i blommig klänning. Krossat mig under foten. Smack. Och det där groteska leendet. Irriterande, hånfullt. Han hade en flickvän och redan en stor bil och allt gick bra för honom. Utmärkt förresten. Bilen stod brevid. Alldeles blänkande, en sån där gammal tvåfärgad, med en massa krom. Verkligen vacker, som de där plasthuvarna, stor och bullig. Enorm. Som läderlappens bil, som en gangsterbil. Själv har jag bara en rostig jättetrehjuling med ett Harley Davidsson klistermärke på, ingen flickvän och allt går åt helvete vilken timme som helst. Jag SKULLE ha slått honom på käften. Jag satt på en bänk vid Hedens parkeringsplats och läste skvallerspalterna i föregående dags Expressen och jag tittade på bilen. Den vackraste jag sett. Klockan var omkring tre, de andra hade gymnastiklektion och jag befann mig i mitt vanliga tillstånd. Jag menar, ni vet, ingenting funkar: flickor, kompisar, värdet, pengar, bristen på pengar, de rykande fabrikerna. Så kom han där med flickvännen. Jag kände igen honom direkt på det där flinet. - Nämen är det inte lilla Håken ponken!, sa han (hånfullt) när han fick syn på mig.
- Kalla mig inte Håkan, sa jag. Vet du inte vem jag är? Jag är mycket mäktig, jag är Frank.
- Vem då, Frank?
- Frank Sinatra!
- Okej då, Frank Sinatra, vart är du på väg?
Jag njöt faktiskt lite.
- Till helvetet, svarade jag.
- Du har då inte växt ett skit sen jag klådde upp dig sist. Va en man, din barnrumpa.
- Nej, jag tycker det verkar väldigt tråkigt. Förresten är jag mer intresserad av tjejer.
- Jag tycker verkligen att du är en skitstövel, Håkan.
- Jag med. Stick nu, du besvärar mig.
Han och flickvännen, som också flinade sådär, klev in i läderlappsbilen och åkte iväg. Och jag tog min rostiga jättetrehjuling till helvetet.
Lite ledsen klockan fyra
Jag är en pojke med en del problem och jag förmodar att de flesta av dom är självförvållade. "Ofta blir det vad man gör det till", säger John Blund. Jag antar att han har rätt, som vanligt. Alla gudomliga makter. Håll mig alltid i minnet. Det här är en kungörelse: Jag kan inte spela saxofon som Charlie Parker. Och jag kan inte få tillräckligt mycket skäggstubb för att se ut som kapten Haddock. Jag är en pojke. Kommer nog vara det i resten av mitt liv. Jag trivs ganska bra med det. Flickan jag älskar tycker bara synd om mig. Jag gillar inte köttkorv och tillgjorda människor (man vet aldrig vad som finns inuti dom). Världen tycks vända sig emot mig. Jag blir äldre. - Jag är ledsen, Frank Sinatra. Varför kan inte världen…
- För att det är så här det är, viskar någon.
- Men jag vill leva i en värld där sångerna blir verklighet.
Det måste finnas ett sånt ställe. Det bara måste! Det måste!
Och Frank Sinatra svarar: Ingenting.
Tisdag
Förhandsuppgifterna är dagens program. Och sommarjobbssökning. Känns nästan som att alla jobb redan är tagna. Vad ska jag hitta på?
Seger
Syrran gör mej glad
Karin gjorde hemmagjord Puffet åt mej. She's a real keeper.
På bilden är hon uppiffad med lite auktionsgrejs, det var för fyra år sedan. Så här ser hon än ut i mina ögon.
LN
Veni, vidi, vici
Skolan är över, dags för det verkliga livet. Dags för den verkliga utbildningen. Jag menar självklart skönlitteratur. Dostojevskij, Woolf och Södergrahn riktigt väntar på mej. Nu ska jag bli smart, intelligent, allmänbildad. Ja, nu kanske det blir tid för att förbättra världen.
LN
Lite info bara
Jag hatar Hello Kitty. Kan inte tåla prylarna. Hoppas på att aldrig i fortsättningen råka utför några. Ful design, framkallar spyreflexer. Kan inte förstå vilket brand det lyckats bli. Katter är sötare i verkligheten. Skippa det, säger jag bara. Huuuh, vad jag känner hur tyngden lyfter från axlarna. Våga säga hata.
LN
LN
Over My Head
lugn
skön
harmonisk
vackra känslor
skön
harmonisk
vackra känslor
folly and ignorance
Äntligen får man sluta låtsas som om man vet något. Jag tycker int om att veta sådär. Jag vill bara finnas och se. Och känna.
Seger
bilder
http://www.flickr.com/photos/emir_denelek/1508074287/
http://www.flickr.com/photos/bcnbits/363695635/
http://www.flickr.com/photos/bcnbits/363695635/
The 20's
20-talet är det finaste. Finfina exempel är The Great Gatsby och Brideshead Revisited, både som böcker och filmer. Det dansades till jazz och livet var bekymmerslöst. Fjädrar, fransar och pannband! Och ändå så långt ifrån indianlekar man kan komma. Temafest? Ja, gärna!
LN
live high
definiera maria
| 1. The most sexy girl you will ever meet, known to blow the minds of many men. Extremely talented and beautiful, eyes cut from stars. 2. One who is amazingly talented, beautiful and intelligent; also has a sexy ass.
|
definiera mej
| 1.The coolest person on the planet....you think she's a dork but really she is the most AWESOME, INCREDIBLE girl EVER....no one can top this girl
|
lyckorus
älskar huvor.
de är de bästa som finns.
mitt eget lilla gömställe.
ingen annan ryms med.
carine roitfeld har äntligen insett det haha
förstör det inte för mej och säg att det är en lös en
jag inbillar mej en liten stund till..
bild från jak & jil
LN
Mitt huvud är fyllt av svarta paljetter
Det kittlar i mina fingertoppar och när jag ska sova får jag en massa bilder i mina ögon. Om det här tar mer än 10 dagar exploderar jag.
Min hjärna vill göra annat än räkna. Passiva gråa massan.
Lauren Nassef har ritat bilden. Älskar alla hans bilder.
Seger
kolla här:
http://getnanoismed.blogspot.com/2009/03/mitt-egna-lilla-helvete-just-nu.html
blasé
jag är så urled på all text just nu. orkar inte läsa ett ord till. länge leve bilderna säger jag bara!
LN
ps. jag längtar till tyskland
LN
ps. jag längtar till tyskland
kanske, kanske kanske
har sagt: aldrig en tatuering. en natt vaknade jag alldeles kvallsvettig efter en mardröm, där jag tagit en tatuering, och fick världens ångest. inget kul. men... säg aldrig aldrig. jag börjar kanske evntuellt möjligen ändra mej. nångång, om jag har en bra idé, så kanske. tror jag har kollat lite för mycket på miami inc. frejas är i varje fall söta. bild från the fashion spot.
LN
Power helmet
Nu ska jag emigrera till Mattby.
Seger
kvällen i ett nötskal
just nu
korsord i sängen. en kopp kakao, eller varm choklad, vad man än kallar det. och pyttelite huvudvärk. det är min morgon det.
LN
london
inget konstigt med denna bild. kolla noggrant. det är faktiskt min kompis som plaskar omkring där i fontänen. jag blir nästan avundsjuk. jag vill också våga.
LN
sötaste drömmen av alla
idag morgon då jag vaknade, var jag på oerhört bra humör. jag hade haft en av de bästa drömmarna på länge, nästan så att man inte ville vakna.
jag var på kalas hos någon från skolan med stort sött hus. alla möjliga vänner var på plats, vi hade roligt, men så skulle jag hem. vi gick och väntade på bussen med många andra. då bussen kom, rusade många in på samma gång, men endast två flickor och två pojkar fick rum i bussen. så vi blev kvar.
inte så farligt, vi gick tillbaka till kalaset. nu hade allt blivit större! då jag kom in såg jag bara raderna av bakelser i alla färger och former. allt var så sött så sött. där var massor med människor, alla lika glada.
sjag hann smaka på många sorter förrän jag vaknade, och var på jäkligt gott humör! det bästa av allt var att inget illamående uppkom efter allt ätande! en utopi?
LN
bilden är från flickr
Jag får aldrig nog
Seger
