Psst..

Jag har åkt mycket tåg den här hösten, har inget emot det. Ganska skönt, intressant. Man ser en massa. En massa olika mänskor. Sexans tåg är lite speciellt. Man har en känsla av att allt är gammalt, slitet och trött. Väggarna är antingen röda eller ärtgröna, säten nötta. Första gången jag tog det tåget en söndag kväll, satt jag alldeles i närheten av en flicka i min egen ålder som helt fick min uppmärksamhet.

Det såg ut som om hon bar på hela världens sorger. Jag vet inte om jag har sett en ledsnare människa i verkligheten förr. Kan hända att det var hela tågstämningen som hade något med det att göra, men ledsen ledsen ledsen var hon. Hon hade en röd klänning och röda skor. Hennes maskara rann nerför kinderna. Bredvid sej hade hon en bok, miten voitat masennuksen, eller något ditåt.

Jag var arg på mej själv att jag blev så länge och stirra på henne. Men jag skulle bara ha velat gå och sitta brdvid henne och säga något smart. Men sånt gör man ju inte, vilket det också är ledsamt. Istället hoppades jag bara att allt skulle bli bättre för henne. Efter tåget glömde jag snabbt bort henne. Tills.

Tills idag, då jag satt ner mej i det där samma sexans tåget. Där satt hon. Igen på andra sidan gången. Hon såg glad ut. Stickade, lyssnade på musik. Nynnade lite. Jag blev så glad. Blev förundrad över hur jag kom ihåg henne. Men var bara så glad.

Hon började göra sej fin, lite smink, lite rosetter. Öppnade en cider och var sådär euforisk. Jag tror inte hon kände igen mej. Varför skulle hon göra det? Ändå tittade hon lite förläget på mejoch log, som om. Sak samma. Sedan hoppade hon av tåget i Kuppis och emot henne kom en pojke. De kramades och tåget for iväg. Ajaj, sa jag ren hur glad jag är just nu?

/Ellen